Brev till Maria Eggers. Kolla in hennes blogg: friamaria.blogspot.com

Kära FriaMaria!
Jag har följt din blogg en bra tid nu.. har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om ...och hur..!!!
Jennie heter jag och är 34 år. Jag bor på Gotland med sambo och två barn. Jag vet inte ritkigt hur jag ska uttrycka mig/skriva...men jag känner att jag måste/vill göra vår historia hörd.
Min mamma, min ÄLSKADE mamma har dött. Den 12e april tog hon sitt sista andetag.
Hon fick diagnosen ALS i maj 2010. Det var sagt att hon kunde få upp till 10 fina år...FUCKING BULLSHIT!!! Ursäkta mitt språk, men jag är såååå arg, på sjukvården? Vet ej, troligen! Det kokar inom mig iaf. Min mamma är död. Vilken sjukt jävla onödig sjukdom!!!!! Ok, min mamma var 73 när hon dog. Hon hade haft ett väldigt bra och lyckligt liv.Hon hade fött fyra barn och hade åtta barnbarn. Men ändå såååå orättvisst! Varför just hon? Det finns mördare, pedofiler, våldtäktsmän som lever bättre liv. Varför just min mamma? Varför?
Mamma bodde i en tvåa, klarade sig själv. Hon var ute i skogen och plockade bär. Hon kom från Idre till oss på Gotland med båt om somrarna och tog hand om våra två barn, Elliot nu 7 år och Elvira 5 år.Inga problem. INGA PROBLEM!!!!
Min mamma är död! Från Maj ifjol till april i år, det är elva månader..det är INTE TIO år!!! Det är elva månader.
Från att ha fått diagnosen ALS i maj förra året tills nu, så har det gått fruktansvärt fort. Mamma bodde i maj förra året själv i en tvårumslägenhet. Hon klarade sig helt själv, utan ngr som helst problem.
Den här sjukdomen är hemsk. Lömsk och hemsk.
Elva månader senare så bor min lilla fina mamma på ett älderboende med vårdare, lift och div. hjälpmedel. 10 år! Eller hur!!!??? Min mamma fick inte ens ett helt år.
Inte ens ett helt år.
Vi är fyra barn och åtta barn barn som sörjer henne... min mamma. MIN mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Jag vet uppriktigt inte hur jag ska komma vidare. HUR?

Maria, jag känner för dig. Mitt hjärta känner för dig, och din son. Jag hoppas innerligt att det kommer en bot för denna sjukdom. Det finns ingen värdighet någonstans.....inte någonstans.

Ååå friaMaria...jag hoppas att du blir fri! Mina tankar är hos dig!